Krasch bang boom

Dessa fönster...  Jag hörde smällen och rusade ut för att titta efter hur det gått för fågeln, oftast sitter de och ser helt vimmelkantiga ut men jag har lärt mig att så länge de håller sig på fötter och bara ser groggy ut så kommer de strax att repa sig och flyga iväg.

När jag rusade ut denna gång och såg fågeln så sjönk hjärtat ett slag, fågeln låg på rygg på trappen med huvudet hängande över trappsteget, jag var övertygad om att den hade brutet nacken. Jag gick fram till den och tog upp den i handen, då kände jag att det fanns liv i den och blev nästan ännu mer rädd, tänk om den var förlamad och det nu skulle komma an på mig att förkorta dess lidande, så lätt att säga men så svårt att göra.

Jag föste runt fågeln så den kom att ligga fint i handen, den verkade kunna hålla huvudet själv vilket gav mig lite hopp. Jag lät den ligga i min handflata och täckte den med andra handen så det skulle blir mörkt för den, vilket är lugnande. Där satt jag med den säkert i 10 minuter och kände att den kom mer och mer till liv. Till slut öppnade jag handen och lät den sitta där med möjlighet att flyga iväg närhelst den ville. Den hade ingen brådska utan satt i min öppna hand säkert 5 minuter till, sedan ruskade den på sig och hoppade från handen och satte sig bara en halvmeter ifrån mig på en stolsrygg, vi pratades vid lite och jag varnade henne för faran av att hålla hög fart i närheten av hus och deras lömska fönster, hon begrundade detta en liten stund, tackade för hjälpen och flög sen vidare.😍


Bofink, hona

Kommentarer